Kolumnist

Malmö. Polishuset i Rosengård för tankarna till en ockupationsmakts fort. Det första jag tänker på när jag ser byggnaden på von Lingens väg är de israeliska ockupationsstyrkorna i Gaza. Påminde inte deras högkvarter om denna mörkgråa, slutna byggnad?
Polisen i Rosengård är naturligtvis ingen ockupationsstyrka. Den är här för att hjälpa och hålla ordning. Men vad säger detta hus om vår tid?
Fasaden är grafitgrå och dyster eller snarare fientlig. Det finns få fönster på bottenvåningen och de på övervåningen ligger som ett band och liknar skyttevärn. Ingen angripare kan nå dem.
Stängsel.
Kameror.
Överallt skyltar – jag räknar till elva – som säger: ”Stopp. Skyddsobjekt. Förbud mot tillträde utan tillstånd, att fotografera, avbilda, beskriva eller mäta skyddsobjektet utan särskilt tillstånd”.

Polishundar skäller på baksidan, de gläfser och morrar. Ljuden kommer från den inhägnade parkeringsplatsen där poliserna även får ställa sina privata bilar. För att slippa skadegörelse.
Polisen är här för att försvara vårt öppna demokratiska samhälle. Tidigare låg stationen uppe i Rosengårds centrum, säg tre hundra meter bort.
Det var i socialtjänstens gamla lokaler, inrymda i ett tvåningshus av gult tegel. Poliserna hade det alldeles för trångt och brottslingar kunde skjuta rakt in i byggnaden. Det hände vid ett par tillfällen. En gång sköt någon rakt in i polisernas omklädningsrum.

De kände sig otrygga på andra sätt också, berättar kommissarie Göran Holmgren. Det var angrepp på tjänstebilar och polisernas privata.
Vi har väntat på Holmgren i receptionen. ”Du kan bidra till ett tryggare samhälle”, säger en lapp bredvid entrédörren med en tjock ruta som har börjat spricka av sin egen tyngd. Det blir den andra som spricker och måste bytas. Personalen i receptionen är också skyddad bakom tjocka rutor. Poliser kommer och går genom en dörr där låset ljudligt stänger om dem.
Holmgren tar oss till ett litet rum bredvid receptionen, ett av få dit besökare har tillträde. Resten av byggnaden är stängd. Skyddsobjekt. Skalskydd.

Kommissarie Holmgren vill inte visa statistik över angrepp på poliser.
– Det kan piska upp stämningen.
Han är lång och bredaxlad och ser ut som en man som kan bunta ihop vilken skurk som helst. Men han pratar om otrygghet.
– Det går en cykelväg hit från centrala Malmö. Två olika gäng brukade stå där. De ställde sig i vägen för folk helt oprovocerat. Kolleger blev trakasserade när de cyklade till och från arbetet. Det var ett arbetsmiljöproblem. De skrek könsord när man cyklade förbi. De följde efter ett par kolleger när de cyklade hem. Följde efter hela vägen. En riktade handen ut genom sidorutan som om han skulle skjuta. Kollegan kastade sig i skydd.

Nu är det tryggare säger Holmgren. Nya polishuset ligger så till att man inte behöver ta den där cykelvägen till och från arbetet. Och de där gängen ligger lågt för tillfället, vissa ledare är inlåsta.
Han får inte berätta något om huset. Inte hur många som arbetar här. Inget om skyddet. Allt är sekretessbelagt.
Holmgren försöker vara tillmötesgående. Något vill han bjuda på.
– Polisbilarna stod i ett gammalt plåtgarage på det gamla stället. Hade något satt eld skulle vi inte haft några bilar kvar. Nu har vi varmgarage i källaren. Det är utmärkt för det är inte hälsosamt att sätta sig i en kall bil.
Hans telefon ringer, signal: Bruce Springsteen. Larmet har gått hemma hos Holmgren. Än en gång falsklarm. Han är irriterad, skäller över bolaget som inte får ordning på grejorna i tider som dessa när alla borde ha larm hemma.

Intervjun drar ut och blir tunnare och tunnare. Vad kan jag fråga om när allt är hemligt?
Holmgren berättar om förbättringar i området. Det är svårare att tända eld i garagen numera. Fastighetsägarna har tagit bort en del buskar.
– Folk kan inte gömma sig på samma sätt. Du vet, i gerillakrig gömmer man sig.
Holmgren följer oss ut. Han berättar att poliserna källsorterar, byggnaden är miljöcertifierad.
På den bastanta ytterdörren sitter en röd post-it-lapp: lunch 12-13.
Den var inte alls självklart att polishuset skulle ligga i Rosengård. Men polismyndigheten i Malmö ville visa att den inte lämnade Rosengård i en tid när det talades om att annan service skulle flyttas ut.
Så fortet ligger här av omsorg om medborgarna.
Ändå är det ett fort, en fästning, ett monument över vår tid.