Varför syns inte
polisen på gatorna?
Malmö En ung man går på en gata i Malmö och talar om rädsla. I våras var det skottlossning utanför hans lägenhet. Pang, pang, pang, tystnad, en ny salva.
Varför måste denne unge man vara rädd? En enkelt svar kan vara att det inte syns några poliser på gatan.
Varför syns inga poliser? Ett svar är att deras utrustning, skyddsvästar, bälten späckade med prylar, är så tung att de inte orkar patrullera till fots. Det låter som ett skämt men är svaret polismästaren i Malmö ger.
Den unge mannens rädsla är emellertid inget skämt. Han vill inte ha sitt namn i tidningen. Han lever ju här. Han ska gå förbi killarna där borta, de står där dag och natt.
Han bor i en lägenhet med sina föräldrar och en lillasyster.
De är jätterädda. Mest lillasyster. När de sköt grät hon jättemycket
Mamman kräver att sonens mobilbatteri ska vara fullt laddat när han går ut. Mamman ringer varje timme. Fadern letar lägenhet i ett annat område där man kan ha öppet fönster på nätterna utan att väckas av skriken på gården, ett område där man kan leva utan oro.
Den unge mannen har personligen inte blivit hotad, inte alls. Hans rädsla handlar om en stad som tycks falla sönder runt honom, bomberna som exploderat i området, skjutningar.
Varför lyckas inte samhället stävja våldet? Jag ringer polisen för att be om statistik. Efter ett antal knapptryckningar kommer jag till växeln och blir kopplad till pressinformatören. Hon säger att hon inte tar frågor om statistik. De ska lämnas till registratorn. Jag ringer registratorn. Hon säger att hon måste ha frågan per mail. Jag mailar.
Svaret som enligt en annan informatör redan finns färdigt kommer efter tre dygn, ett tecken på myndighetens effektivitet eller snarare ineffektivitet.
Vilket område i stan är värst? En Malmöbo säger att jag inte bör gå ur bilen på Rasmusgatan i Seved. Det är första gången jag i Sverige varnas för att röra mig i ett visst område.
Enligt en Malmöbo bör man inte gå ur bilen på Rasmusgatan i Seved. Foto: Krister Hansson
I området Seved i Malmö välkomnas vi till området av en färggrann grafittivägg. Foto: Krister Hansson
En trång gata, låga bostadshus med smålägenheter byggda under efterkrigstidens optimism. En grupp män i 20–30–årsåldern utanför en port. Jag presenterar mig, någon intar en hotfull attityd men lugnar sig strax. Flams. Anklagelser. Det är egentligen polisen och politikerna som ligger bakom bomberna, säger en av dem.
46 procent av barnfamiljerna i Seved hade socialhjälp 2012. Förvärvsfrekvensen är 62 procent jämfört med 75 för Malmö som helhet.
Borta vid Sevedstorg har Välfärdssverige dukat upp en imponerande palett av åtgärder. Där finns Mötesplatsen med arbetsförmedling, socialhjälp, bostadsförmedling och något som kallas Förebyggarsektionen.
Jag vill tala med en person på Förebyggarsektionen men han säger att personalen inte får ge intervjuer. Det ska Kommunikatören göra. Hon sitter i en lokal 50 meter bort, namnet är Petronella Thorén. Hon säger:
– Ibland när medborgarna frågar polisen varför de inte är här får de svaret att poliserna är här men de syns inte, de är civilklädda. Ibland får medborgarna svaret att polisen är på semester. Ibland att det är omorganisation och svårt med bemanningen.
Säkerheten är hög på polishuset i Malmö, speciellt sen det började smälla bomber. Foto: Krister Hansson
I ett samlingsrum i polishusentrén träffar vi polismästare Stefan Sintéus. Foto: Krister Hansson
Stefan Sintéus förklarar att polisens utrustning är för tung för att man ska kunna ha patrullerande poliser i problemområdena i Malmö. Foto: Krister Hansson
Polishuset i Malmö har byggts om till en fästning, polismyndigheten är mån om sin säkerhet. Jag får träffa den nya chefen Stefan Sintéus i ett samlingsrum i entrén.
– Vi släpper inte in någon, särskilt inte sedan det börjat smälla bomber.
Han säger att våldet eskalerat. Kriminella gjorde förr upp med basebollträn och knivar, nu har de skjutvapen och handgranater.
– Det är ovanligt i hela Europa. Vissa är så våldsamma att de ger sig på vittnen och målsäganden. Malmö är en liten stad. Folk vågar inte vittna.
Sintéus talar om att pinpointa ungdomar i riskzonen, att stoppa nyrekryteringen till gängen, kväva den svarta ekonomin, häva brottslighetens sociala orsaker.
Brottsvåg i Malmö
Sedan årsskiftet har Malmö haft 33 explosioner, hälften handgranater och dynamit, hälften kraftiga smällare – och det är inga vanliga påsksmällare.
—
Polisen säger sig veta i stort sett vilka förövarna är, en hård kärna på 10–15 personer, alla tidigare dömda för vålds- och narkotikabrott, olaga hot och annat. De har en svans på 40–60 personer.
—
Brottsligheten är inte gängrelaterad eller etniskt uppdelad. Det är löst sammansatta grupper med flytande lojaliteter där både invandrare och infödda svenskar ingår, enligt polismästare Stefan Sintéus.
Jag frågar varför man inte kan ha poliser som patrullerar till fots. Kanske skulle medborgarna våga vittna om de ser att det finns poliser i närheten?
Det är inte så enkelt, svarar Sintéus. Gängen flyttar på sig, de har raffinerade varningssystem. Förresten har poliserna så mycket utrustning, det är tungt att gå.
– Man väger mycket som polis.
Från första september ska permanenta grupper arbeta i problemområdena, säger Sintéus. Första september är den nya organisationen på plats.
Jag lämnar Fästningen Polishuset och tänker på den unge mannen som alltid beaktar tidpunkten han går ut genom porten, han med en liten syster som gråter när de skjuter utanför fönstret.
PRODUCENT: PATRIK SYK, REDAKTÖR: SOFIA BOSTRÖM