Kolumnist

Freilassing När kriget i Afghanistan hade pågått i 36 år, striderna i Irak hade påbörjat sitt trettonde och bomberna, våldtäkterna, halshuggningarna och gasattackerna i Syrien var inne på sitt i sammanhanget blygsamma femte år, trängdes några hundra människor på en bro över den grunda floden Saalach.

Ett kallt hårt regn föll över dem. De hade väntat i ett dygn, två dygn, men stämningen var inte otålig utan snarare förväntansfull.

De hade nått sitt mål. Bakom dem var Österrike och bakom Österrike den småskurna och fientliga staten Ungern och bakom Ungern Balkan, det farliga Medelhavet, Turkiet och bortom Turkiet dessa trötta men lättade människors av blod nersölade hemtrakter.

På andra sidan ett kravallstaket och ett rödvitt polisband i plast väntade Tyskland.

Mest var det unga män som stod på bron. Man kunde tänka sig att de i sin iver när de efter veckor eller månader av mödosam färd äntligen var framme helt sonika skulle kasta kravallstaketet i floden och riva itu det rödvita plastbandet som slappt och kraftlöst hängde mellan broräcket och räcket mot körbanan.

Men de stod kvar på trottoaren. Bredvid dem rullade trafiken plågsamt sakta. Poliserna stoppade enstaka bilar för att leta efter gömda flyktingar.

Flyktingarna som stod på trottoaren var villiga att infoga sig i ordningen och vänta på sin tur. De vänliga poliserna lät dem gå in i Tyskland 20 åt gången. De registrerades, visiterades och sattes på bussar för vidare befordran till städer som Dortmund, Frankfurt och Bremen.

Skulle denna flod av människor aldrig sina? Nej, lokaltidningarna berättade att strömmen ökade igen. Enbart i måndags registrerades 11 000 nya flyktingar i Bayern. Det var som om en spärr hade släppt, inte i Europa, utan långt borta Asien och Afrika där människorna sa: Nu får det vara slut på plågorna! Nu går vi till Tyskland!

Det var en märklig syn.

Än märkligare var det man inte såg.

I atmosfär påminner det jag skrivit här ovan om inledningen till ett av tidernas bästa reportage, Stig Dagermans ”Tysk höst”. Han gjorde en resa genom Tyskland 1946, ett år efter andra världskrigets slut. ”Hela hösten anlände tåg med östflyktingar till västzonerna… Trasiga, hungriga och ovälkomna människor…”

Hösten 2015 får flyktingarna mat av frivilliga i Salzburg och Freilassing, i München möts de av handskrivna plakat som på engelska och arabiska hälsar välkommen.

Vi brukar säga att länder som Libanon och Jordanien består av flyktingar. Men Tyskland är också ett land av flyktingar. Uppemot tolv miljoner tyskar vällde från de förlorade områdena i öst in i Västtyskland under åren efter andra världskriget. En tysk var inte detsamma som en tysk trots det gemensamma språket. Skillnaderna i dialekt, mentalitet och religiös inriktning spelade en större roll än i dag, skriver Frankfurter Allgemeine Zeitung i ett stort reportage.

Tyskar österifrån kallades polacker och zigenare, det var inte positivt menat. Integrationen av de nyanlända var långsam och svår. Först på 1960-talet utrymdes de sista baracklägren.

Och nu står jag på bron över Saalach och pratar med en man vid namn Muhammad Arjan Habib från provinsen Laghman i Afghanistan. Han är läkare. Han har färdats i en månad tillsammans med sina elvaårige son Moheb. De har väntat ett och ett halvt dygn på bron.

– Polisen är mycket bra, säger Muhammad. Tänk om all polis vore så här! Nu ska jag se vad Tyskland vill ha av mig.

Stig Dagerman skrev 1946 om flyende och fördrivna människor som lämnade ruiner och hunger och nöd och som anlände till ruiner och hunger och nöd. Men i dag är Tyskland ett globalt ekonomiskt föredöme och Bayern en av världens rikaste platser. Här är arbetslösheten den lägsta i EU, tre procent.

Vid den stora gränsövergången mellan Salzburg och München passerade 180 fordon per dygn 1948. Förra året passerade 102 000 per dygn.
Sådan har den ekonomiska utvecklingen varit.

Det säger också något om vår rörlighet och vårt förhållande till omvärlden. Det fjärran är inte längre främmande.

När Muhammad Arjan Habib och hans son kom till Salzburg fick de mat av frivilliga. Man har öppnat det gamla tullhuset för flyktingarna. Myndigheterna sätter upp bajamajor. Till skydd mot regnet har flyktingarna fått ponchos av österrikiska public service, ORF.
”Wie wir”, står det på regnkläderna. ”Som vi.”

Så hälsades människor från länder långt, långt borta i det kalla regnet på en bro mellan Österrike och Bayern. Ingen taggtråd. Inga gläfsande schäferhundar. Det är det märkligaste, det vi inte ser.

Den som är trygg kan också ge andra trygghet.

PRODUCENT: PATRIK SYK, REDAKTÖR: SOFIA BOSTRÖM