Kolumnist

Dachau. Ett par mil norr om München ligger en av de platser som spökar i tyska huvuden när flyktingar väller in över gränserna. En del ser spökena, andra inte, men de finns där. Dachau.

Här inrättade nazisterna omedelbart efter valsegern 1933 det första koncentrationslägret, här blev den nazistiska mordiskheten systematisk och industriell.

Nu är det en plats som skolbarn ska besöka, det ingår i undervisningen. Här vandrar turister under tystnad och betraktar barackerna, betongstolparna, taggtråden, vakttornen, krematorieugnarna av rött tegel och balkarna i vilka fångar hängdes.

Ett tyskt dåligt samvete. Man välkomnar människor på flykt som betalning för en gammal skuld som aldrig kan betalas.

Jag går över den enorma grusplanen där fångarna ropades upp morgon och kväll. Ibland fick de stå i givakt i timmar, som straff. Det knastrar under skosulorna. Bortom taggtråden och muren hör jag vanliga bilar fara på en vanlig gata. Men atmosfären här är sådan att inget kan vara vanligt, det som skedde är så enormt att varje ord man yttrar får en sådan betydelse att det är svårt att ta ansvar för det.

Därför ger de jag talar med ogärna sina namn. En herre i 60-årsåldern, anställd som ett slags vaktmästare på minnesplatsen, börjar ivrigt prata:

Han blir så ivrig att han går fram och tillbaka framför ingången till lägret där järngrinden pryddes av den cyniska lögnen: Arbeit macht frei, arbete ger frihet.

– Och inget gör vi! Vi har alltid destabiliserat världen – i Afrika, Asien, Mellanöstern. Vi har sett till våra egna intressen där. När de blivit tillgodosedda har vi lämnat människorna med deras problem.

Han skrattar åt min fråga om det är minnet av Dachau och de andra lägren som skapar den generösa tyska flyktingpolitiken. Tyskarna kunde ju göra som de flesta andra och sucka och stöna och säga, okej, några, så få som möjligt, kan vi ta emot.

– Vi såg på när morden började i Jugoslavien. Vi ingrep inte. Varför? Därför att det inte fanns något för oss där. Men i Libyen, Kuwait och Irak…
Han böjer sig fram och gnider höger pekfinger mot höger tumme.
– …där finns pengar. Där finns det olja.

Han pratar om västvärlden i stort, han pratar om en rutten värld där mammon styr, han går fram och tillbaka framför mig.

Jag frågar om det är deprimerande att arbeta i Dachau. Han skrattar eller snarare fnyser. Deprimerande. Vilken fråga.

Så ber jag om hans namn och då är det stopp. Han har helt privat talat om sina privata åsikter. Inget namn.

Jag möter ännu en anställd och pratar en stund, jo, Dachau spelar säkert en roll i nationens samvete. Namnet? Nej nej, inget namn.

I barackernas trånga sovsalar ekar stegen tunga mot golvplankorna.
I hallen där de staplade lik slår klackarna mot cementen.
Framför krematorieugnarna tystnar stegen. En kvinna från Japan vänder sig om med förtvivlad blick och går tyst ut.

Så hittar jag ett ungt par som gärna säger något och även ger sina namn. Philipp och Helena Kaiser, 25 och 24 år gamla. Philipp säger att det självklart finns ett samband mellan Dachau och generös flyktingmottagning.

Jag ber att få banda något av vad de säger.
Absolut inte.
En bild?
Nej.

Några kilometer bort ligger en flyktingförläggning. Varje tysk stad har en. Denna inrättades under Bosnienkriget för drygt 20 år sedan och skulle vara öppen i fem år. Den är fortfarande kvar.

Även här är det baracker men de är blåa, röda, gula och gröna. Bakom den sista står en röd rutschkana och en gunga där någon hängt ett par shorts på tork. Här bor personer som nog får asyl och sådana som efter lång utredning nog får resa hem igen, en alban till exempel, eller en murare från Senegal som klagar på korruptionen i sitt hemland.

Chefen heter John Mitterbacher, född i Österrike, boende i Dachau sedan 25 år, har arbetat i lägret i 20. Under denna tid, säger han, har han aldrig hört ett fientligt yttrande mot utlänningar.

Förläggningen ligger inbäddad mellan höga ekar, tallar och lönnar. En kråka kraxar. Låg musik från en radio.

Dessa ljud förstärker tystnaden, en vänlig tystnad som växer ur historiens bråddjup.
Inte ett fientligt yttrande i staden där den nazistiska mordapparaten gick igång.

PRODUCENT: PATRIK SYK, REDAKTÖR: SOFIA BOSTRÖM