Kolumnist

Det vi nu upplever är följden av beslut som fattades för 100 år sedan.

De stora imperierna kollapsade efter första världskriget. Nya länder uppstod i Europa, och nya spänningar. Nationalstaten blev ett ideal, en nation likställdes med en specifik etnicitet och skulle ha sin egen stat, nästa nation skulle ha sin stat och så vidare.

Nationalstaten upphöjdes till naturlag. Vi började tro att bara ett folk kan leva inom en stats gränser, att blandning är onaturlig.

Det var en tanke som ledde rakt fram till Hitler. Och våra tiders populister: när Sverigedemokraterna bildades var partiet emot ”utländskt inflytande”.

Idealet nationalstaten kolliderar med människomassorna som vandrar genom Europa.

Men den moderna folkvandringen är också ett resultat av fredsförhandlingarna i Paris 1919–20, i alla fall indirekt.

Diplomater satt med linjaler och drog de nya, raka gränserna i Mellanöstern. Linjalerna var den bekvämaste lösningen för stormakterna England och Frankrike som markerade sina intressesfärer. Men de var ingen bekväm lösning för människorna som levde där.

Deras nya hem var skakiga stater. De är fortfarande skakiga. Om de inte brutit samman.

För att begripa vad som nu pågår bör man sluta lyssna på nyheterna. De ger bara stänk i stormigt hav.

Det är bättre att lyssna på Pär Frohnert. Han är docent i historia på Stockholms universitet och har en liten modul på nionde våningen i D-huset, en byggnad uppförd i ångestfunkis på 70-talet men som ändå blir trivsam tack vare studenterna och deras lärare.

Jag har bett honom svara på en fråga. Har det någonsin förekommit en sådan flyktingström i fredstid?

Frohnert ger ett aningen blygt intryck. Han är generös och har lagt ner tid på svaret och skrivit ner sina tankar på ett A4-papper.

– Fredstid? säger han. Konflikten i Mellanöstern är nära. Är det krig i Mellanöstern så påverkar det även oss.

Men det kom inte horder av armenier vandrande upp genom Europa under folkmordet i Turkiet under första världskriget. Det är de nya transportmedlen som gör flyktingströmmarna möjliga – moderna transporter och en värld mentalt förenad av internet.

Om man ändå insisterar på ordet fred. Finns det länder som välkomnat hundratusentals eller miljoner flyktingar?

Grekland hade en befolkning på fem miljoner och tog 1923 emot 1,5 miljoner greker från Turkiet. Samtidigt kastade Grekland ut sina turkar.

– Det var den första befolkningstransfern i modern tid, säger Frohnert.

Ernest Hemingway beskrev en skärva av katastrofen i novellen ”På kajen i Smyrna”, fantastisk skönlitteratur i journalistisk form.

– Och så har vi de 12 till 14 miljoner som kom till Västtyskland efter andra världskriget. Men de var förstås också tyskar, landsmän flydde till landsmän.

Förutsättningarna är alltid olika, säger Frohnert. Många är pigga på att använda liknelser mellan historiska skeenden men det är vanskligt. Varje situation är unik.

Efter första världskriget och slakten på västfronten ville Frankrike ha invandrare. Landets unga män hade dött på slagfälten, nationen behövde nytt blod. Frankrike hade en befolkning på 40 miljoner och tog emot tre miljoner ryssar, armenier och östeuropéer.

De var välkomna. De behövdes.

1929 utlöstes den ekonomiska världsdepressionen och i massarbetslöshetens Europa var invandrare inte längre populära.

Historien spelar roll

Historikerna Pär Frohnert och Mikael Byström gav 2013 ut boken ”Reaching a state of hope” med bidrag från olika forskare. Den tar ett helhetsgrepp på svensk flyktingpolitik historiskt och fram till i dag.
—
Pär Frohnerts pappa kom till Sverige från Tyskland 1950.
—
Tre imperier upplöstes efter första världskriget: det osmanska (Turkiet), Österrike-Ungern och det ryska. Det är efterverkningarna av de sammanbrotten vi ser i dagens oro.

Men strax blev migranterna fler och fler. Politiska flyktingar. Judar. De kom från Tyskland och Italien. Arthur Koestler skrev en lysande reportagebok om sin egen flykt, ”Och vi som älskade Frankrike”. Han tillägnade boken namngivna vänner som i hemlösheten tagit livet av sig.

– Invandringsfrågan blev stor och Frankrike var på 1930-talet ett land i konvulsioner. Efter Kristallnatten 1938 kom en ny våg från Tyskland och Österrike. Antisemitismen bredde ut sig även i Frankrike. Och 1939 vällde en halv miljon människor över gränsen från Spanien.

Sedan kom kriget. Warner Brothers gjorde världens bästa film, ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Den handlar om flyktingar. Katastrofer ger stoff till stor konst.

Vilka slutsatser kan vi dra av det franska flyktingmottagandet?
– Det fungerade väl så länge det fanns arbeten. Spänningarna kom med depressionen, säger Pär Frohnert.

Och en annan sak. Vår tid är verkligen unik. Europa har aldrig haft en så lång period av fred som den efter andra världskriget.

Och så börjar en folkvandring som får hela bygget att knaka. Människor flyr undan krig och sammanstörtande stater: de vandrar upp ur Europas eget förflutna.

PRODUCENT: PATRIK SYK, REDAKTÖR: SOFIA BOSTRÖM