Kolumnist

Bryssel. Jag sitter i en park i Bryssel och tänker på doktorn som ordinerade våld.

Doktorn hette Frantz Fanon, han var till yrket psykiater men blev världsberömd som författare till boken ”Jordens fördömda”. Den har kallats de förtrycktas bibel och var en uppgörelse med de europeiska kolonialmakterna. Utgiven efter Fanons död 1961 blev ”Jordens fördömda” en av seklets viktigaste böcker.

Parken jag sitter i kallas Cinquantenaire och anlades till 50-årsjubileet av Belgiens självständighet 1880. Den enorma triumfbågen som dominerar vyn bekostades av kung Leopold personligen. Han drev kolonin Kongo som sin personliga ägodel och de infödda var i praktiken livegna, underställda den belgiske kungen.

Grymheterna i Kongo – tvångsarbeten, avhuggna händer, flodhästpiskor som straffverktyg – inspirerade Joseph Conrad till romanen ”Mörkrets hjärta”.
Det vite mannens välde tycktes evigt, omöjligt att rubba.

Frantz Fanon beskrev de undertryckta folkens våldsamma motstånd som en renande akt. ”För den kolonialiserade kan livet återuppstå endast ur kolonisatörens ruttnande lik.”

Fakta

Jean–Paul Sartre (1905–1980) var en av 1900-talets inflytelserikaste filosofer. I boken ”Existensialismen är en humanism” skrev han om individens ansvar för mänskligheten. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1964 men tog inte emot priset.
—
Frantz Fanon (1925–1961) föddes i franska Martinique i Västindien. Under andra världskriget tog han värvning i Fria franska armén. Han studerade medicin i Frankrike och flyttade sedan till Algeriet där han deltog i frihetskampen mot de franska kolonialisterna. Han avled i leukemi 1961.
—
Leopold II (1835–1909) drev Kongo som sin privata egendom och med en privat armé. Invånarna var i praktiken livegna, underställda den belgiske kungen. Leopold kallades Byggarkungen och projekten finansierades med vinster från Kongo.

(Källor: Nationalencyklopedin, Wikipedia)

Boken är ett dokument från en tid när allt bara hade en riktning – framåt. Den tidens människor, det här är bara 50 år sedan, trodde på en lagbundenhet där samhället skulle bli bättre och bättre, och bättre. Ibland måste framsteg vinnas genom lidande och blod. Det håller nog de flesta av oss med om. Motstånd mot en ockupant till exempel.

Men i ”Jordens fördömda” finns en otäck vällust inför våld och död.
Jean-Paul Sartre, som tre år senare skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, skrev ett förord till Fanons bok:
”Det är slut med Europa… Revolutionen är den enda sanna kulturen… detta okuvliga våld… Krigarens vapen är beviset på hans mänsklighet… bevisar sin mänsklighet genom att mörda européer… Att döda en europé är att slå två flugor i en smäll, att samtidigt avskaffa förtryckaren och den förtryckte…”

Fuktiga höstvindar rycker i de kala träden med mörka stammar. Några barn leker vid en damm. Jag diskuterar med min bänkgranne, en svart man. Han talar om människors drömmar. I fickan har jag Fanons bok.

Sartre antyder i förordet att Fanons prat om det renande våldet ligger nära fascismen. Men Sartre, 1900-talets berömdaste filosof, viftar bort den tanken i en bisats, för Fanon ”belyser våldet som historiens förlosserska… Det är helt enkelt människan som försöker finna sig själv igen.”
En sådan dyrkan av våldet kan rättfärdigas om förlossningen föder ett bättre samhälle. När den siste kolonialherren dödats har han lämnat plats för ”det socialistiska brödraskapet”, skriver Sartre.

Fanon och Sartre var lika blinda som kung Leopold II.
De såg på världen så som de ville att den skulle vara. Och som de ville att den skulle vara, så måste den vara.

Kungen: den vite mannens rätt att behärska den svarte. Fanon: våldet som människans rening. Sartre: en förening mellan européer och de förtryckta i tredje världen, ett socialistiskt brödraskap mot kolonialherrar och förtryckare.
– En kniv, säger min bänkgranne, kan användas till olika saker. Till att tälja och skapa en vacker skulptur. Eller till att döda.
”Har vi inga andra vapen så har vi i alla fall knivar”, skriver Sartre… ”…så griper han efter sin machete”, skriver Fanon.

Visst har de en hel del intressanta synpunkter. ”Där de nyfödda har anledning att frukta livet mer än döden kommer en störtflod av våld att svepa bort alla spärrar.” Boken rymmer en del sådana träffande iakttagelser.

Det plötsliga, obegripliga våldet som slår oss utan att vi förstår varför.
Vad har vi gjort?
Varför vill ni oss illa?

Frantz Fanon och Sartre fick rätt fast de hade fel. Revolutionen är inte självklart god och våldet som rening, våldet som historiens förlöserska ser vi nu – hos Daesh (Islamiska staten).
Där härskar dödskulten. Korsfästningar. Halshuggningar. Rituella mord på främlingar. Rituella mord på människor i Europa – vem som helst, du är en fiende bara för att du befinner dig i en europeisk stad.

Min bänkgranne säger att han är född i Belgien. Och föräldrarna? Han rycker på axlarna, vill inte svara. Han är en människa här och nu och vill inte bedömas efter familjens historia. Den är lika ointressant som kung Leopolds triumfbåge, säger han.
– Människor måste ha drömmar, säger han. Något att sträva mot, hoppas på.
Sedan skakar vi hand och skiljs åt.