Kolumnist

Charleston, South Carolina.
– Det finns fortfarande turistguider som säger ”tjänare” i stället för det korrekta ordet slavar, säger Richard Ogden, 76.
Han arbetar på den gamla slavmarknaden, ett museum inrymt i en trång tvåvåningsbyggnad med stenväggar som lätt får besökaren att känna sig instängd.
Kanske beror det på alla skärmar med beklämmande statistik och skrämmande berättelser om vad som pågick i detta hus för länge sedan. Eller var det så länge sedan? Att det finns turistguider som fortfarande undviker ordet ”slav” för att mildra det gemensamma minnet visar hur länge historien lever i oss.

Detta var en av 40 marknadsplatser i Charleston, den viktigaste staden för slavhandel i USA.
– Det var känsligt när museet skulle öppna för nio år sedan, säger Ogden. En del tyckte att huset kunde bli turistbyrå i stället.

Om väggarna kunde tala skulle vi höra sorlet en marknadsdag, högljudd budgivning, auktionsförrättarens rop, kanske ett och annat piskrapp. Nja, det sista är nog att ta i. De som fördes hit var redan kuvade. När de hade kommit så här långt behandlades de efter omständigheterna väl, de var ju handelsvaror som skulle vara pigga och raska. De fick tre mål mat om dagen, ägarna smörjde in deras hud med olja och färgade håret på dem som började få gråa stänk. De skulle se starka och unga ut.

Jag böjer mig fram och studerar en prislista:
Män av extra hög kvalitet, pris 1 500–1 600 dollar (36 000–38 000 i dagens penningvärde).
Första klassens män (”number one men”), pris 1 400–1 500.
Andra klassens eller vanliga flickor, 800–1 100.

Man räknade med 15 procents dödlighet under transporten över Atlanten, transportörerna kunde klara 30 procents bortfall och ändå gå med vinst.
– Vissa besökare kommer in, rör vid väggen och blir så tagna att de går ut igen. Stora karlar träder in här och klarar inte att kontrollera sina känslor, säger Ogden.
Minst tolv miljoner slavar, det kan ha varit uppemot 18 miljoner, fångades och transporterades från Afrika till västra halvklotet. Sju procent av dem fördes till området som nu är USA.

Slaveriet ledde till det blodigaste kriget i USA:s historia, ett krig mellan norr och syd som skar genom familjer och vars sår fortfarande inte läkt.
– Det dog fler amerikaner i inbördeskriget än under de båda världskrigen.
Drygt 150 år har förflutit sedan nordsidan vann och slaveriet upphävdes.
– Det är ingen lång tid, säger Ogden. Min moster föddes år 1900, bara 35 år efter slaveriet. Vi har en guide som bara är tre generationer från slaveri.

Ur en högtalare i taket strömmar Elijah Greens röst. Han var född slav och berättade 1937 för en intervjuare om sina minnen av piskstraff och att det betraktades som ett allvarligt brott om en slav blev påkommen med papper och penna.
Minnen? Historia?

Vid en skärm som med stora pilar som visar människohandelns vägar står Imani Phipps. Hon är student från Mississippi, svart, ung, sammanbiten.
– Folk är fortfarande förslavade, säger hon. De svarta tror inte att de duger. I min skolklass var vi fyra fem svarta och 16 vita. Vi svarta fick alltid höra att vi inte skulle bli något. Vi behandlades som om vi var sämre och därför tror vi att vi är sämre.
Imani studerar biologi.

Ett par dagar senare besöker jag Mother Emanuel, metodistkyrkan där sex kvinnor och tre män mördades i juni av Dylann Roof, en vit 21-åring som var besatt av tanken att svarta ”tar över” USA. Det är en känslosam gudstjänst som gästas av den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders och Eric Holder, USA:s första svarta justitieminister som avgick förra året.
Men störst uppmärksamhet och varmast applåder får Sybrina Fulton, mamma till Trayvon Martin, 17-åringen som obeväpnad och utan att ha begått något brott för fyra år sedan sköts till döds av George Zimmerman, en man med latinamerikansk mamma och pappa av tysk etnicitet. Jag nämner detta därför att ”ras” är ett så explosivt ämne i USA.

Dödskjutningen blev starten på lång och upphetsad debatt om vapen, fördomar och bristande rättsskipning.
– Jag kan ta av min skor och mina kläder men jag kan inte ta av färgen på min hud! säger Sybrina Fulton.
Hela gudstjänsten cirklar kring svart förtvivlan och svart glädje, kring hudfärg och medborgarkamp.
– När slaveriet upphävdes upplevde vi samma saker som i dag. Vi måste försvara våra framsteg! säger en av talarna.
Det är bara några kvarter till den gamla slavmarknaden, ett museum över en förgången tid som fortfarande finns hos oss.