Kolumnist

Samma dag som jag ska se på den berömda Kvilleken har tidningen rubriker om djupa hål i regeringens budget, att fredshoppet är borta i Afghanistan och att Japans huvudstad Tokyo kan försvinna om 100 år.

På sätt och vis är det väl därför jag är här, i Kvill naturreservat strax norr om Vimmerby. Här står Sveriges till omfånget väldigaste ek, 14 meter i omkrets, sedan århundraden en sevärdhet. Den reser sig knotigt och tungt, stammen är som en borgmur vilken skyddar håligheten i ekens mitt. Tomrummet tjänade som redskapsbod, noterade häradsfogden Magnus Gabriel Craelius 1772.

Nu är det reservatsförvaltare Jerry Svensson från länsstyrelsen i Kalmar som gör anteckningar om eken. Han är en livlig och pratsam karl i blå t-tröja med ryggtexten: snygg, snabb och statsanställd!
– Många har en relation till eken, säger han. De ringer och säger att vi måste rädda den. De kommer med tips på vad vi kan göra.

En handikappanpassad grusgång löper genom två hagar fram till eken. Tre män i 30-årsåldern poserar och tar bilder av varandra. De är tyskar från Bayern. Sedan kommer en familj med tre barn. De är också tyskar.

– Vi gör så gott vi kan, säger Jerry Svensson. Men jag är rädd att slaget är förlorat.

Fram till 2012 var Kvilleken fortfarande frisk med ståtlig grön krona. Nu är bladen små och skrumpna. Även en amatör kan se att trädet är illa däran. Hur gammal eken är vet ingen.
– Säg 850 år och lägg till eller dra ifrån 100, säger Svensson.

Turistbroschyrer vill gärna att den ska vara tusen år, det är ett jämnt och bra tal och väcker fantasin.
Jerry Svensson säger:

Det är sådana tankar som skapar känslor. En ek står för stabilitet och styrka. Förr planterade man vårdträd på gårdarna och så länge trädet växte och mådde bra gick det gården väl.

– De som var smarta planterade träd med hårt virke som växer långsamt och dör långsamt, säger Svensson.
Förr sa man att en ek växer i 300 år, står stilla i 300 år och dör i 300 år. Teoretiskt finns ingen maxålder. Oftast dör träden av sjukdomar eller bryts sönder i stormar men om man rätt vårdar eken kanske den kan fortsätta att leva, och leva… Därför har svenska staten, den som växt tillsammans med Kvilleken, ända sedan häradsfogde Craelius dagar tagit hand om trädet.

Kanske dör det nu på grund av överbeskydd. På 1960-talet satte man ett band av järn runt stammen för att hindra trädet att spricka och falla isär. Stammen växte och järnbandet klämde allt hårdare i barken där den livsnödvändiga näringen transporteras.
Kanske dör trädet på grund av det massiva angreppet från ekvecklare 2012 och 2013. Det är en fjärilsart som på larvstadiet äter eklöv.
Kanske dör det av svampangrepp.
Kanske beror det på en kombination av dessa tre faktorer.

Foto: Björn Lindahl

Experter från Sverige, England och Tyskland samarbetar för att finna svar och botemedel. De har röntgat och gjort kemiska analyser och besprutat löven med algextrakt.

Jag går på det mjuka lager av ekflis man lagt runt trädet för att ge de ytliga finrötterna extra näring. Det mörknar. Borta i väster växer gråsvarta moln. Turisterna tjattrar. Snart blir det regn.
Eller så dör trädet för att det är gammalt och trött och inte orkar vara med längre, tänker jag.
Sista meningen förvandlar växten till en varelse med medvetande. Gamla träd gör sånt med oss. Det är ju därför turisterna kommer hit. Det är därför Jerry Svensson säger:
– Det här trädet ger oss kontakt med det gamla.

Han visar ängarna där det betar kor.
– Om vi hade sett det här landskapet 1850 hade vi nog svimmat av lycka. Så många gamla träd spridda mellan beteshagarna. Vi hade mycket ek här.

Astrid Lindgren beskrev just den här trakten. Här finns förebilderna till Bullerbyn och Lönneberga, här finns det verkliga Mariannelund dit Emil åkte häst och vagn för att besöka läkaren. Det var innan Sverige industrialiserades och innan landsbygden förvandlades till en granplantage i skogsindustrins våld.

– Tänk om eken kunde tala, säger Jerry Svensson.
Skulle den berätta om legoknektarna som bondeledaren Nils Dacke påstås lät hänga i grenarna? Om alla pigor och drängar och bönder och bondmoror som vilat i lövens skugga? Alla barn som klättrat och på sina ställen slitit ut barken så att stammen ser ut som gammalt vitt ben?

Men Kvilleken berättar redan något för oss. Att ett gammalt träd väcker sådant engagemang handlar inte om sentimentalitet utan om något bättre och större, att vi har råd, vi bryr oss, att vi bor i ett bra land.

PRODUCENT: PATRIK SYK, REDAKTÖR: SOFIA BOSTRÖM