Kolumnist

Stockholm. Inrikesminister Anders Ygeman sitter bredvid mig i en soffa i regeringskansliet Rosenbad och dricker kaffe och äter muffins med russin i.
Kaffet är gott och jag tänker på att den trevlige Ygeman representerar det som brukar komma upp när man talar om politikerförakt.

Då var han tonåring, lönearbetet varade bara ett och ett halvt år, fast då hann Ygeman förstås också ta över den lokala fackklubben – 19 år gammal, jag kan se honom framför mig, en tyckmycken spoling som har åsikter om allt och när facket behöver folk till styrelsen (det behövs alltid folk till styrelsen) räcker han upp handen, och när den gamle ordföranden avgår är Ygeman framme och erbjuder sig att ta upp den fallna manteln.

Han kan inte minnas att han tvekade.
Ygeman tycks ha en kompass som ständigt visar riktningen bort från det civila livet och in i politiken.

Han hade inga stora drömmar som barn, ville varken bli brandman eller astronaut. Han var naturligtvis för rättvisa. Det är han fortfarande. Ett par tjejer kom till gymnasiet i Högdalen och talade om SSU. Så det blev SSU för Anders Ygeman.

Strax var han ordförande för SSU–Stockholm.

Han pluggade kriminologi på universitetet. En termin. Sedan blev han ordförande i studentkårens förvaltningsutskott efter en partikamrat som gick vidare i karriären.

Och sedan blev Ygeman anställd i kampanjorganisationen ”Sossar mot EU” men Sverige gick med i EU i alla fall, och då kom han in i riksdagen som ersättare för Maj-Britt Theorin som förpassades till Bryssel. Han var 24 år gammal.

Och nu är han inrikesminister.

I ett avseende har han allt mot sig. Så länge jag kan minnas har allmänhet och journalister diskuterat politiska broilers, dessa förargliga, slätkammade pratkvarnar som lever sina liv i sammanträdesrum.
– Broiler? säger Ygeman (tugg, klunk). En broiler växer upp fort och ska därefter läggas på grillen. Jag har suttit 20 år i riksdagen. Det är inte fort.

Tillhör ”familjerna”

Anders Ygemans fru heter Elisabeth Brandt Ygeman. Hon är förbundssekreterare i fackförbundet Handels och ledamot i kommunfullmäktige i Stockholm. Familjen Ygeman tillhör ”familjerna” som haft mycket stort inflytande över socialdemokraterna i huvudstaden.
—
Förra helgen vilade Anders Ygeman med fru och barn i fritidshuset i skärgården. Han lät medarbetarna förstå att han gärna tog det lugnt så han fick bara ett tiotal telefonsamtal.
—
Ygeman säger att han inte alls ser sig som politiker på livstid. Om socialdemokraterna förlorat valet 2014 hade han lämnat riksdagen för att göra något annat. Vad? ”Jag ville pröva något där man ser tydliga resultat.”

I ett annat avseende har mannen som mumsar på muffins allt för sig. Han har levt sitt liv i politiken, i tusen och åter tusen timmar har han läst promemorior, studerat utredningar, suttit i ändlösa sammanträden, manövrerat bland statskonstens grynnor, lämnat förslag och åhört yrkanden, diskuterat personfrågor, lärt sig propositionsordning, knatat omkring i riksdagen, talat till skolklasser, deltagit i en och annan intrig, gjort studiebesök, talat till folket, talat till skolklasser, gått i demonstrationståg, talat till folket och artigt svarat på frågor från pressens pirayor.
Få 45-åringar är så grundligt skolade i politikens konst som Anders Ygeman.

Mannen som fram till valet förra året var en anonym riksdagsledamot och som var en lika anonym inrikesminister – ”ingen journalist ringde första månaden” – har denna oroliga höst klivit fram som ett slags landsfader.
Ygeman utstrålar lugn och verkar veta vad han pratar om. Han verkar också veta vart han vill.

Det måste vara tungt för Stefan Löfven, denne hederlige arbetare från Ångermanland, denne rejäle fackföreningsman, denne man av folket, han är precis en sådan politiker vi alltid säger att vi vill ha, det måste vara tungt att se en kyckling springa förbi i innerspåret.

Vad har Anders Ygeman som Stefan Löfven saknar?
Kanske är Ygeman det slutgiltiga beviset för att politiken i dag är så komplicerad att den som vill upp måste skolas från blöjåldern.

Han är försiktig, väger sina ord, enda gången han låter ana en passion – mja, låter ana att han kan ryckas med – är när han minns debuten som första maj-talare. Utanför Konsum i Högdalen naturligtvis.

Vad vi ser är en människa som plötsligt får en gigantisk uppgift och växer med utmaningen. Han har dessutom kastat av sig ryggsäcken från sina år i Socialdemokraternas vänsterfalang i Stockholm. När Ygeman fick ansvar började han kräva ordning, reda, lagar, poliser, kontroller, övervakning.

Självklart frågar jag om han vill bli statsminister och lika självklart svarar han nej med de vanliga orden (utsattheten etc, vi har redan en utmärkt statsminister etc). Men internt har en del socialdemokrater redan börjat prata om att nästa partiordförande heter Ygeman (oron bubblar bland motståndarna i Stockholms stad).

Arbetsrummet är kalt och opersonligt, Ygeman professionellt trevlig. I detta ljusa, praktiska rum utspelar sig ett drama värdigt Shakespeare. Vilka känslor det måste koka i statsrådets vältrimmade kropp! Så många tankar! Taktik, planer, politisk död och uppståndelse.
Vi bevittnar Broilerns Återkomst.