Kolumnist

Västerås. År 1883 bildades det musiksällskap som utvecklades till Västerås egen symfoniorkester, Sinfoniettan.
Sedan 1883 har Sverige och svenskarna genomsnittligt blivit 14 gånger rikare, enligt statistik som historikern Rodney Edvinsson tagit fram.

Den ekonomiska skillnaden mellan mig och en svensk år 1883 är i ekonomiskt avseende som mellan mig och en invånare i Bangladesh i dag.

Jag tänker på detta i Västerås konserthus när jag hör Sinfoniettan repetera under den brittiska dirigenten Andrea Quinn.

Fram till i onsdags hotades orkestern av nedläggning. Nu kanske den räddas av att musikerna måste gå ner från 60-procentig deltid till ren halvtid.

Kanske.

Landstinget, Västerås och de andra kommunerna i Västmanland som driver Västmanlandsmusiken säger att de saknar pengar.

Andrea Quinn står i pulpeten, framåtböjd och liksom krum över notbladet fast hon är kort och mager, och när musiken ska ta fart hoppar hon, ja hon lyfter från golvet, samtidigt som hon sträcker armarna.
Tonerna från Gershwins ”An American in Paris” fyller salen.

Det betyder inte att den seriösa musiken, eller vad man ska kalla den, hotas av sviktande publikunderlag. Ingen påstår något sådant. Publiken kommer. Men musiken är för dyr.

Det blir billigare att hyra in produktioner utifrån, säger Dag Celsing som är direktör för Västmanlandsmusiken.

Det var ett av alternativen han erbjöd Västmanlandsmusikens politiska ledning.

Celsing är en påfallande gladlynt karl som ser ut som en chef i kultursektorn ska: jeans, grön kavaj, färgglad tröja över skjortan och högst markerade glasögon.

– Den klassiska musiken är det bästa mänskligheten skapat, säger han. Den är grunden för allt.

Inne i konsertsalen har orkestern övergått till att repetera Charles Ives ”The Unanswered Question”, den obesvarade frågan. I foajén sjunger Dag Celsing den nya tidens melodi, skära ner på fast personal, hyra in konsulter utifrån, i detta fall experter på fagott, fiol, cello, puka och alla andra instrument som en symfoniorkester kräver.

Eller också är Dag Celsing en ovanligt slug kulturdirektör.

Lägga ner Sinfoniettan? Hyra in produktioner? Det blev debatt i rikstidningarna, radio- och tv-inslag.

I tisdags kväll ändrade sig politikerna och sa att musikerna får gå ner från 60-procentiga anställningar till halvtid.

Nu är det paus. Musikerna lämnar konsertsalen för att pusta en stund, Andrea Quinn dröjer böjd över noterna kvar.

En musiker i en symfoniorkester har minst fem års högskolestudier bakom sig. Under dessa fem år övar den blivande musikern på sitt instrument fyra timmar om dagen.

Det kan förstås vara mer eller mindre men fyra timmar är valthornisten Johan Ahlins uppskattning. Säg att det blir minst 7 000 timmar på fem år. Bara övning.

Musikern kanske är så lycklig att han eller hon får deltidsanställning i Västerås Sinfonietta.

Lönen för en 60-procentig anställning är runt 17 500 kronor i månaden.

Det kan musikern inte leva på, så han eller hon måste självklart fylla ut de återstående 40 procenten med andra inkomstkällor. De som bor i Västerås, en tredjedel av orkestern, arbetar ofta deltid som musiklärare. Två tredjedelar av orkestern pendlar från Stockholm och frilansar.

Johan Ahlin spelar valthorn i ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus.

Lotta van den Poel, klarinettist, säger att hon har tur som också har en plats i blåsarsymfonikerna i Stockholm.

Både hon och Ahlin verkar frustrerade, som om de inte vet om de ska vara lättade eller fortsatt oroade eller bara förbannade. Kanske alltihop.

– Det verkar som om kultur bara ska vara en prydnad. Men vi är samhällets kött och blod lika mycket som kollektivtrafiken eller sjukvården, säger van den Poel.

Ahlin säger att symfoniorkestern är lönsam därför att samhället får tillbaka varje satsad krona minst dubbelt upp. Det finns det beräkningar på. Positiva effekter på hälsa och sådant.

Till sist kommer alla argument tillbaka till ekonomin. Så måste det väl vara. De skamligt underbetalda musikerna kostar, trots att de svårligen kan leva på sina löner.

Musik är den mest svårfångade av alla konstarter. Tonerna fyller konsertsalen och klingar ut.
Vad blir kvar?
Minnen. Något som växer inuti åhöraren.

Hur mäter man nyttan av det?

Det går inte. Men vi kan mäta pengarna och då vet vi att vi är 14 gånger rikare än då bankdirektör Rudolf Gagge, en hängiven amatörpianist, grundade Västerås musiksällskap.
Och ändå räcker pengarna inte till.

PRODUCENT: PATRIK SYK, REDAKTÖR: SOFIA BOSTRÖM