Kolumnist

Kopparberg  Den som kommer till Kopparberg blir fylld av hopp för Sverige och framtiden.
Kopparberg är centralort i Ljusnarsberg kommun som tagit emot flest flyktingar av alla: ungefär 1 200 asylsökande PLUS 110 ensamkommande barn och ungdomar. Kommunen har 4 900 invånare.
Det betyder att 25 procent av människorna här är flyktingar.
Fungerar det?
Nej – och ja, och kanske nej en gång till.
Nästan hela individ- och omsorgsförvaltningen på socialkontoret har sagt upp sig, tio personer, de som har ansvar för ensamkommande flyktingungdomar och de gamla vanliga svenska socialfallen, missbrukare, barn som far illa.
Socialsekreterarna har slitit ont länge och i höstas sjukskrevs de en efter en. Fem är fortfarande sjukskrivna och fyra går på arbetsträning.
Det ordinarie arbetet blev lidande på socialkontoret precis som i hela kommunen. Kommunalrådet Ewa-Leena Johansson (s) säger att över halva arbetstiden i kommunen ägnas åt flyktingfrågor.

Sofi Lundegård, 34, har sitt arbetsrum på bottenvåningen på socialkontoret som måste vara Sveriges vackraste. Det är en faluröd träbyggnad från 1700- eller 1800-talet, den ligger vid ett torg med andra faluröda hus – kommunhuset, det gamla tingshuset och högst upp den mäktiga träkyrkan.
Sofi hade ensamt ansvar för 70 flyktingungdomar. Det begriper vem som helst att det inte går, men det fick gå i alla fall, tills Sofi klappade ihop. Hon berättar om sömnsvårigheter, hjärtklappning, magkatarr, yrsel och hur hon tappade bort tiden. Hon var på jobbet. Sedan var hon hemma. Hon hade ingen aning om hur hon hade förflyttat sig från den ena platsen till den andra.

Hon hann inte med några meningsfulla möten med ungdomarna. De kom till Kopparberg med en lapp i handen, de hade i veckor och månader kämpat sig hit från Afghanistan, Eritrea, Syrien och andra krishärdar.
De behövde någon att tala med. Men ingen människa som ansvarar för att 70 ungdomar ska anvisas, utredas, uppföljas (var tredje månad) och övervägas (var sjätte) hinner med lugna samtal.

Jag skriver de formella termerna i en gigantisk flyktingmaskin som processade och spottade fram nya fall i en ständigt ökande takt och Sofi stod där som Charlie Chaplin i filmen ”Moderna tider” och försökte hinna med.
Allt fungerade tämligen väl, utom den där tiden för samtal som Sofi helt enkelt inte hade.
Övertid?
Hon ler. Hon har ingen aning om hur stor den är.
Hon sjukskrevs i september. Nu är hon tillbaka på halvtid. ”Jag jobbar mig uppåt.” Sofi säger att 25 flyktingungdomar, det vore rimligt, då skulle hon kunna göra ett bra jobb.
Hur många har du nu?
Hon ler igen.
– Ungefär 40.
På en halvtid. Nu skulle man kunna vänta sig att Sofi och hennes chef Karin Jansson (som sagt upp sig) och kommunalrådet Johansson skulle vifta med armarna och säga att Sverige står inför en katastrof, allt går åt helvete.
De påpekar naturligtvis att Ljusnarsbergs kommun inte kan ta emot fler flyktingar. Men det är ju självklart sedan länge. Kommunen mäktar inte. Ewa-Leena Johansson beräknar att över 40 procent av barnen i grundskolan snart är asylbarn.

Jag sitter i Sofi Lundegårds rum. På trottoaren nere vid stora vägen rör sig fler asylsökande än svenskar. Det här blir en vinter som folk här kommer att minnas i generationer. Men hur?

Det är Sofi Lundegårds ord. Läs dem igen. Hon säger också:
– Det vore jättebra om ungdomarna kunde stanna här i Kopparberg. Vi är ju en avfolkningsbygd. Nu lever de små samhällena upp igen, det öppnar affärer, det blir liv i bygden.

Det är orden från en människa som slitit ut sig för att försöka ge flyktingungdomarna ett vettigt mottagande.
Sofi är inte naiv. Det finns nog ingen i Kopparberg som vill öppna gränserna på vid gavel. Det finns ingen här som inte kan se problemen med flyktingvågen.

Borta i skogsbacken norr om byn ligger HVB-hemmet som för tillfället hyser 24 ungdomar – afghaner, somalier, eritreaner och syrier. Chefen Mia Lejonqvist har inte upplevt några problem med kulturkrockar. ”De respekterar mig nästan för mycket.”
Men hon ser andra problem i framtiden:
– 40 procent är analfabeter. De är 16 år och står redan med en fot i vuxenvärlden och nu ska de lära sig svenska och läsa och skriva och… Jag tror det kommer att gå bra för 30–40 procent av ungdomarna. De kommer att skaffa jobb och bli självförsörjande. Resten får det svårt.

Visst finns det många svåra problem. Ändå blir jag alldeles upplyft av Sofi och Karin Jansson och Ewa-Leena Johansson och Mia Lejonqvist.
Denna positiva vilja och kraft. Så mycket jävlar anamma det finns i Kopparberg!

Avfolkningsbygd i förändring

Sverigedemokraterna blev näst största parti i Ljusnarsbergs kommun 2014. SD har sex mandat i kommunfullmäktige och socialdemokraterna nio. Tredje största parti är moderaterna. Moderater och socialdemokrater klagar på att SD:s representanter inte visar sig i kommunstyrelsen och hjälper till. Hur SD ser på saken kan Aftonbladet inte utröna eftersom partiets representanter inte talar med pressen.

Privata företagare öppnar hem för asylsökande och erbjuder Migrationsverket sina tjänster. Ljusnarsberg är en avfolkningsbygd och därför fanns här många tomma hus. Det är skälet till att så många flyktingar placerats här.

Det anrika bryggeriet Kopparberg ligger i just Kopparberg. Sedan tio år är det operafestival på somrarna i kommunen, Opera på Skäret. Man kan åka specialtåg från Stockholm. Man kan vaska guld i Kopparberg också – och då syftar jag inte på dem som öppnar flyktingboenden.

Kopparberg ligger nära Finnskogarna i Värmland. Namnet kommer av att området befolkades av finnar. Kopparberg var finsktalande på 1600-talet. Västerås stift byggde den vackra kyrkan mitt i samhället på villkor att befolkningen lärde sig svenska.